Mina barn är Svenfidaner!
Ja alltså … mamma (jag) finska, pappa dansk och barnen födda i Sverige! 😉
Får ofta höra, då invandring kommer på tal, att nordiska personer inte räknas som invandrare?!?…
Själv känner jag mig lika stött och förfärad över främlingsfientligt prat, som vilken annan invandrare som helst! Visst … hudfärgen hos oss nordbor är ju densamma, men … mentaliteten är vitt skild!
Jag, som finska, är ju såklart bestämd och lika stabil som en evighetsmaskin. :-/ (hehe)
Aldrig glad, alltid finns det finska tungsinnet närvarande – det tungsinne som vi ärvt av våra mödrar/fäder, mor-farmödrar/mor-farfäder genom alla krig Finland genomlidit. Det tungsinnet försvinner aldrig ur våra ådror.
Vetskapen om hur det var att leva under krigsförhållanden sitter i och det talas ofta, ofta om detta under släktträffarna i Finland.
Min morfar fick sin ena lunga bortsprängd av granatsplitter, min mor gick ensam till skolan varje dag – genom en skog där bombplanen ven över talltopparna och nu och då gick bomblarmet och hon tvingades kasta sig ned i någon lämplig håla för att söka skydd.
Och mormor, som blev ensam med tre små barn och ett stort jordbruk med allehanda djur. Hon som alldeles på egen hand tvingades ansvara för hem och barn, medan hennes man var ute i krig. Hur många gånger har jag inte hört dessa berättelser om hur hon slet från morgon till kväll och grät sig igenom nätterna?! Sådana nationella händelser är inget som försvinner från invånarnas minne i första taget. Därav det berömda finska tungsinnet.
Finnar gnäller aldrig – de pratar inte gärna om sina känslor vitt och brett – inte heller skrattar de särdeles ofta, om de inte är fyllda med alkohol förstås, DÅ hör man dem (oss) ofta skratta så högt att tallarna viker sig! 😉
Inte att förglömma den obligatoriska Saunan!! Alla finnar börjar med att bygga bastun då de skaffar sig ett nytt hus, och i varje hyreshus finns det, liksom en tvättstuga, en bastu i källaren. Annat vore inte tänkbart!!
Finnar är vidare helt oblyga rent fysikt. Släkterna bastar ihop, så nakenhet är ett helt naturligt tillstånd där. Ute på landet, där min mormor bor, kan man på fredagskvällarna se familjerna springa nakna mellan bastun och hemmet, utan att det är minsta lilla konstigt med det.
Och det är INTE en myt att vi slår varandra med björkris, värmer bastukorven över den det vedeldade aggregatet och dricker alkohol i mängder, när vi väl gör det! Allt detta är sant! Däremot har jag aldrig sett en finne med kniv, om han/hon inte ska göra något som kräver just en kniv! 😉
Danskarna å sin sida är ju så genomvänliga och öppna att jag som finska nästan ramlade baklänges första gången jag besökte mannens släkt. Alla bryr sig väldigt mycket, frågar väldigt mycket, hjälper varandra väldigt mycket. Släkterna samlas ofta och gärna och det första man gör under varje sammankomst är att ställa medtagna vin/ölflaskor på bordet! Därefter sätter man på spisen och lagar till de godaste släktmiddagar med mängder av smör och grädde i. Mat och vin är viktiga ingredienser i de danska gemyten! Och alla röker! Äldre, stiliga damer sitter med ett stort glas öl och en fet cigarr på varje pub man besöker, och i varje pub man besöker finns också hela familjer samlade – allt från små babyar till gammelmormor! 😉
Kort sagt – i Danmark finns så mycket värme och gemenskap att man nästan blir rädd om man inte är van vid sådant! Man blir rädd för att ta emot all denna värme, eftersom man som misstänksam finska tror sig kunna mista det då i nästa ögonblick… :-/
Hur ska man kunna tro på folk som ständigt har ett leende på läpparna – folk som ständigt frågar hur man har det, OCH ser ut att verkligen vilja veta? Folk som ofta och gärna kramar om en, klappar om en och som utan att blinka hjälper en med allt man ber om? Som finskfödd är det väldigt svårt att ta till sig en sådan vänlighet, det ska gudarna veta …
Antar också att mannen haft lika svårt att ”ta” det finska tungsinnet?!
Så … vi landade alltså här mitt emellan – i lagomlandet Sverige – där ingen är vare sig det ena eller det andra. Här, där folk generellt säger vad folk tror att folk vill höra – allt för att inte hamna i obehagliga diskussioner. :-/ Här, där skalet verkar viktigare än själen? Både i Finland och Danmark ser folk mer ut som folk ser ut – man ser inte alls i samma utsträckning dessa ”Baywatch”-kopior till kvinnor som man ser här i Sverige. Sverige … med sin ”brusanuinteupp”-mentalitet, där varje tillstymmelse till visade, verkliga känslor blir ett hot… I både Finland och Danmark känns det som att diskussioner är något positivt, något intressant och utvecklande, medan det här i Sverige som sagt känns som något man ska försöka undvika i det längsta?!? … :-O
Naturligtvis finns det mycket gott att säga om Sverige också – även om jag inte kommer på något just nu … :-O , men framför allt – barnen är som sagt födda här och därmed har landet i mina ögon genast åkt upp på top på min ranglista över sympatiska länder att vistas i! ;-D
Här är alltså våra barn födda – här har de vuxit upp och blandat sina intryck från oss finsk/danska föräldrar och den svenskhet som råder omkring dem.
De ser mamma sitta och skrika fram finnarna under hockey-VM och pappa göra detsamma för danskarna under fotbolls-VM (hehe),
De har klarat det förvånansvärt bra – de verkar inte nämnvärt förvirrade, och de älskar alla tre länderna lika mycket. Danmark-Sverige-Finland … de känner sig hemma på alla tre ställena och finner inget konstigt alls i att ”passa in” i den stämning som finns i respektive land.
För skillnaderna är många och stora. Många fler och större än folk tycks tro. Att ha samma hudfärg innebär inte att vara likadan till sinnet. Varje nation har sin tydliga stämning, sina traditioner, och om man som mig och mannen är första/andra generationens invandrare så blir dessa stämningar tydliga även i förhållandet till barnen. Säkert blandas det upp mer och mer för varje ny generation, men faktum kvarstår … även vi nordbor är olika och vi som finnar och danskar känner oss lika mycket som invandrare som vilken sådan som helst!
/Tette Merio – 30 Juni 2002
Tillbaka till ”Skrivet”.