Jag älskar dig – Betraktelsenovell

©Tette Merio.Maj-99.

Jag älskar dig!

Den meningen borde ju vara den vackraste, tryggaste och mest bekräftande en människa kan få höra…För mig är den kopplad till svår ångest och fysisk och psykisk smärta. Jag förstår om det kan vara svårt att begripa men om man som jag, fått höra den meningen i ”fel” sammanhang, vid stunder av stor svek, oberäknelighet och med avsikt att rättfärdiga oacceptabelt beteende, när man som jag lärt sig från grunden att ”Jag älskar dig” betyder: Nu kommer jag att göra dig illa men det ska du vara tacksam för för det är bara för att jag älskar dig, ingen annan i världen älskar jag så mycket som dig så var nu en duktig flicka. När man som jag tolkat in meningen i ett förtäckande, förvridet, sjukt sammanhang så betyder den smärta, skam och skuld, fysiskt och psykiskt lidande, kväljande äckelkänslor och total försvarslöshet.

Ingen är väl så otacksam att den skriker ut sin skräck, ber om nåd eller avslöjar sjuka hemligheter om någon som säger sig älska en?!? Speciellt om denna någon är den person i ens tillvaro som också ger en mest uppmärksamhet, tar med en på fisketurer, åker och badar med en, skrattar med en och säger att man är den underbaraste och mest älskvärda lilla människa som finns på jorden?!? Inte har man väl i den positionen, med tanke på ens ringa ålder dessutom, vishet, kunskap eller mod nog att förråda och/eller såra denna personen genom att protestera och hävda att DETTA har ingenting med kärlek att göra?!? DET förstår man först som vuxen då man ser andra relationsmönster än den man själv vuxit upp med, inte känner igen sig och så sakteliga börjar fundera över varför man själv inte kan njuta av en annan människas närhet och ömhetsbedyrelser.

När man upptäcker att varje försök till kroppskontakt leder till känslomässig avskärmning och varje ”Jag älskar dig” föder en panikartad ångest inom en. DÅ börjar man också fundera över varför och hur man kunnat bli sådan. En stor sorgklump finns inom ens bröst av oförmågan till kärlek, av olusten till närhet och nedlåtenhet till mänsklig sexualitet. Att inte kunna ta sitt eget barn i famnen, stryka det över huvudet och säga: Jag älskar dig, utan att samtidigt känna ett kraftfullt motstånd inuti, en tryckande förnedring som totalt sopar undan orden och istället får en att mumla något ohörbart, vända blicken bort från barnet och istället säga: Såja, gå och lek nu. Kvar finns klumpen av tårar i halsen men man sväljer och sväljer istället för att släppa ut sorgen för allmänt beskådande och man är så rädd att man bara vill dö…

Detta är som tur är inte längre riktigt min verklighet men i många, många år var det så. Det tog lång tid innan jag vågade möta det lilla barn inom mig som fått denna förvrängda syn på vad ”Jag älskar dig” betyder och om sanningen ska fram har jag än idag svårt för att både säga och höra orden utan att drabbas av olust. Nu vet jag dock orsaken och kan därför se på min reaktion med förstående ögon, är inte längre så hårt mot mig själv, utsätter mig inte längre för självsvåld genom att fnysa åt min egen rädsla och ångest utan försöker vårda det barn inom mig som inte fått lära sig ordens rätta bemärkelse.

Det är en lång och skrämmande vandring genom barndomens land men jag har förstått så mycket att jag numera vet att det inte går att klippa av den stigen, det finns ingen genväg förbi den, det går inte att låtsas som den inte existerar utan måste vandras igenom, återupptäckas, bearbetas och analyseras för att jag med vuxna ben ska kunna gå vidare som en hel människa utan varande stora köttsår av misstroende, otillförlitlighet och ångest.

Har väl kommit kanske halvvägs på barndomens stig, kan vägen från dess ursprung tills det mitt, förstår att det inte var mitt eget fel att jag under denna vandring blev kastad ned i det djupa vattnet trots att jag inte kunde simma, sargad av alla ormar som glupskt började slita i min kropp, var osynlig för omvärlden och därför inte hade någon hjälp att vänta och på så vis berövades tilltron till att ”Jag älskar dig” skulle innebära något positivt, något värmande och tryggt. Förstår att jag var ensam i min sorg precis som jag nu ensam får bära den på nytt genom denna stig men denna gång rädda barnet ur det djupa vattnet och försäkra det om att ingen ska få göra det illa igen för nu ska jag som vuxen ta hand om det och inte nonchalera dess existens. Det lilla vilsna, rädda barnet får finnas, får synas, måste få finnas och måste också få bekräftat att det inte gjorde något fel på vägen. Hon kunde omöjligt ha undvikit denna förnedring på stigen eftersom hon inte hade varken kunskap, vishet eller mod nog och det måste hon få förståelse och förlåtelse för. Det var inte hennes fel!

Att färdas genom barndomens stig då den kryllar av giftiga ormar, djupa sidobäckar och snåriga, mörka skogspartier är skrämmande, vidrigt och stundtals helt övermäktigt men….den stigen tillhör mitt liv på så vis att den präglat mig till att bli något jag inte är eller vill fortsätta vara. Därför tar jag detta barn i min famn och följer den igenom stigen för att förhoppningsvis komma fram till en tryggare boning där ”Jag älskar dig” faktiskt betyder: Jag skulle ALDRIG göra dig illa, jag respekterar och gillar dig för den du är och har inga som helst baktankar med att vilja hålla om dig, vill bara att du ska må bra och att du ska kunna känna att jag finns här för dig när helst du behöver mig! DET är vad meningen ”Jag älskar dig” borde och ska betyda!

/Tette

Tillbaka till ”Skrivet”.