© Tette Merio-2001
Ja, hur fri är egentligen vår ”fria vilja”?
Kan bli lite sorgsen och irriterad av uttalanden som ”Vi har alla en fri vilja att utgå ifrån”! Är det så? Är det så enkelt verkligen? Som jag ser det så krävs det ju att man först och främst känner sig själv för att man alls ska kunna utgå från något som ens liknar ”fri vilja”. Man ska heller inte ha alltför mycket ”sår” invärtes som blockerat ens tillgång till känsloregistret och till tankarnas ”fria” flöde. Talar såklart utifrån egen erfarenhet men … tror att det kan gälla många, många med mig ändå.
Tyvärr är det ju så att man ofta och gärna gör livsval som är starkt präglade av ens uppväxtförhållanden – utifrån vana – det man ”tror” är riktigt och sant och i enighet med ens inre… Visst – låter ju lite som att jag påstår att människan inte skulle vara klok, mogen nog att se detta och ändå alltså ha möjighet till en ”fri vilja”, till fria livsval och … det är ju också lite det jag påstår. Inte för att man skulle lida brist på mognad och/eller visdom, utan helt enkelt för att man inte känner till annat och framför allt, kanske inte känner till hela sitt inre och därmed heller inte sin vilja.
Om jag t.ex går till mig själv så är jag ju uppvuxen i ett hem starkt präglat av både missbruk och våldshandlingar. Om man fått detta inpräntat från det att man föds så är det ju inte så självklart att man ser det som något ”onormalt”, något fel. Inte förrän man vuxit upp och kanske börjat jämföra sina egna erfarenheter med andras, mer ”normala” uppväxter i alla fall. Och därifrån också kunnat förlika sig med tanken på att man kanske behandlats illa, (bara en sån sak kan ta mååånga år att acceptera inför sig själv och sin omgivning…!). SEN kanske man kan börja få tillgång till de delar inom sig själv som så att säga blivit sargade i grunden och ja … därefter kan man förhoppningsvis se en helhet och verkligen förstå sin egen vilja!… Alltså – hela begreppet ”fri vilja” är, eller kan vara, hur komplicerad som helst och inte alls nödvändigtvis något självklart för alla!
Jag personligen har ju, fram till för bara tio år sedan, levt utifrån det jag lärt mig som barn, nämligen att män missbrukar, är våldsamma, att människor inte går att lita på, och utifrån de erfarenheterna har jag så att säga omedvetet sökt mig till sådana situationer och sådana människor som jag känt igen sedan barndomen. Kände ju inte på något sätt att det skulle vara emot min ”fria vilja”, utan agerade bara utifrån det som var min verklighet, så som jag trodde att tillvaron skulle se ut… Det ligger ju också en viss trygghet i att försätta sig i situationer man känner igen – hur hemska dessa än kan tyckas vara för en mindre ”trasig” människa. Att leva med män som missbrukade, misshandlade, ljög och stal, var för mig en miljö där jag kände mig hemma helt enkelt. Såg det inte alls så som många i min omgivning, att jag skulle levt i livsfara rent ut sagt!…
Jag kan ju också tycka, då jag ser till mig själv, att jag ändå har gjort ett slags val då jag brutit mönstret av våld i mitt eget hem, med mina egna barn, för rent statistiskt så är det ju faktiskt så att de allra flesta våldsförövare själva blivit utsatt för våld som barn. Dock vill jag ändå ta bort lite av min egen medvetna insats från detta brytande – därför att jag inte gjort det medvetet – inte tänkt att ”nej tusan, hos mig ska inga barn behöva lida så som jag själv led” för … jag har inte ens, förrän för tio år sedan, ansett att jag HAR lidit som barn!… Den insikten, den förmågan att känna DET har inte kommit till mig förrän långt efter det att jag själv blev förälder. Vad som gjort att jag inte utövat våld på mina egna ungar vet jag inte riktigt men … jag tror att det handlar om rädsla. Har känt mig livrädd för att gå, särskilt det äldsta barnet, fysiskt för nära. Antagligen som en omedveten självbevarelsedrift?!? Har hur som helst ALDRIG någonsin ens daskat till mina barn eller brukat annan våld på dem och det är jag jäkligt stolt över men … känner inte förrän nu att jag har ett fritt val till att låta bli. Tidigare handlade det som sagt mer om något omedvetet.
Så visst – har man ”bara” förmågan och tillgången till hela sitt inre så är ju den ”fria viljan” en självklarhet och utifrån de förutsättningarna kan man såklart tycka att var och en ansvarar för sitt eget liv och gör sina egna val. Vad jag är ute efter att få fram är ju alltså då att långt ifrån alla HAR dessa förutsättningar! Har själv gjort många okloka val, som både ”drabbat” mig själv och andra men … såg och kände inte då att det var just oklokt. Tvärtom, såg det som något jag själv ville…!
”Man utgår ju i sina val från vad man för tillfället är kapabel till, vad man för tillfället tror är rätt och ett ”eget val”. Mm…det är sant, men jag ser också en stor skillnad på ”fel” val och ”fel” val. Jag menar … alla gör ju såklart i livet val som är mer eller mindre bra för en själv med facit i hand, men det jag pratar om är inte sådana mänskliga ”småtabbar” utan mer övergripande livsval, sådana som är högst destruktiva och långt ifrån rent medvetet valda!
Jag vill nog egentligen främst få fram att man inte ska vara så hård i sin bedömning av människors ”val”, ageranden, för man kan INTE utgå från alla faktiskt känner sitt inre så som man önskar att alla gjorde!
/Tette.
Tillbaka till ”Skrivet”.