Salongen – Betraktelsenovell

©Tette Merio 1995

”HÅRKLYVARENS DROP IN”, står det på en skylt utanför och med beslutsamhet, men ett nervöst bultande hjärta, trycker jag ned handtaget och öppnar dörren.

”Pling, pling”…hörs det ovanför mitt huvud samtidigt som ett hav av dofter slår emot mig. Starka, stickiga lukter av kemikalier och spray, men också söta, mjuka dofter av parfymer. Allt i en salig blandning.

Jag har tänkt på att förändra mitt yttre så länge nu och idag känner jag mig redo att ta det steget. Av med håret bara…! Frisören, en välmanikulerad blondin, vänder sitt artigt leende ansikte mot mig och säger:

– Varsågod och sitt ned så länge.

Jag slår mig ned på stolen hon nickar mot och befinner mig nu framför en stor spegel som med sin starka belysning ovanför visar mig varje liten linje, rynka och orenhet jag har i ansiktet. Jag släpper med avsmak blicken på mig själv och iakttar frisören istället.

Hon är klädd i svart och vitt, helt i enighet med salongens färger. Stilrent men fantasilöst… Hennes hår är uppsatt i en slarvig knut som ser ut att ha fixats i all hast men som förmodligen tagit tid att få att se slarvig ut på rätt sätt?!?… Kunden hon fönar sitter och informerar henne om allehanda skvaller som hon antagligen inte alls är intresserad av att höra, men hon nickar och ler artigt samtidigt som hennes vana händer formar kundens hår med hjälp av en surrande fön och en rund borste.

Jag låter blicken svepa över den svart-vita inredningen igen och efter att ha sett schamponeringen med dess obehagliga tvättkoppar, hyllor med svarta handdukar och den vita disken med den svarta beställningsboken utanpå, fastnar min blick på salongens ena kortvägg. Ett stort glasskåp med flaskor och burkar i all världens färger står uppradade och nästan bländar mig med sin oväntade färgprakt.

Jag hittar en trave frisyrtidningar på en hylla under spegeln och bläddrar igenom en, i hopp om att hitta någon frisyr som passar mig, men jag blir så irriterad av alla vackra, leende modeller som hånfullt flinar mot mig att jag snabbt lägger bort den igen.

– Jaha, nu klarar du dig ett tag igen, säger frisören som nu stängt av fönen och lägger ett sista lager spray över kundens stela frisyr. Hon visar hur nacken ser ut med hjälp av en rund, svart spegel. Kunden ler nöjt, betalar och går ut med en lapp i handen om en ny tid för klippning om fem veckor.

– Då var det din tur då. Frisören ställer sig bakom mig och studerar mig genom spegeln. Hon tar mitt råttfärgade, slitna hår i sina händer och plötsligt sviker modet mig. Jag känner hur handflatorna blir varma och klibbiga och sliter snabbt åt mig min väska som jag lagt på spegelhyllan och reser mig upp.

– Jag vill bara köpa en flaska schampo, tack…

©Tette Merio

Tillbaka till ”Skrivet”.