Tvi Vale Jack

(Del 1 av 3 – Riktar sig till barn mellan 4-10 år)
Skriven av: Tette Merio / Illustrerad av: Carsten Bergh
(Bilder och text är copyrightskyddade sedan slutet av 90-talet. Vill dock ändå inte lägga ut bilderna här i sin hela storlek.)


Nu ska jag berätta för er om Jack. Han är en helt vanlig femårig pojke som bor i ett helt vanligt hus med sin mamma och storasyster Thinka. Den här dagen börjar som vilken annan dag som helst.

– Frukosten är klar, ropar mamma från köket.

En härlig doft av choklad och rostat bröd smyger sig in i Jacks näsborrar och som vanligt börjar hans mage att kurra.

– Nej, jag orkar inte gå till skolan idag …

Det är Thinkas ”godmorgonmening”. Den gnäller hon fram varje morgon. Thinka är tretton år gammal och går i sjunde klass. När man är så gammal som hon, ska man inte vilja gå till skolan, eller åtminstone ska man verka som att man inte vill det. Och den där gnälliga rösten, den får man när man fyllt tretton år, det hör liksom till tror Jack, för alla Thinkas kamrater låter likadant.

– Nej jag orkar inte heller gå till skolan, säger Jack och försöker få fram det där rätta gnällandet i rösten.

– Äh, du går ju bara på dagis, säger Thinka trött och suckar.

– Kom nu då ungar, chokladen kallnar ju, ropar mamma igen.

Thinka suckar igen och hasar sig sakta ur sängen. Jack försöker också hasa sig ur på samma vis, men hur han än stretar emot, så vips, står han där på golvet i full gång, med att klä på sig.

Efter en helt vanlig frukost går Thinka till skolan, mamma går till sitt arbete och Jack promenerar iväg till dagis. Det är höst och överallt sprakar det av höstens färger. Trädens löv är röda, bruna, gula och gröna i alla möjliga nyanser. Jack har fått nya svarta höstskor av mormor och med dem sparkar han iväg löven på stigen där han går.

Jack tycker om hösten. Han tycker om alla fina färger och lukten av höst, ni vet, när det luktar blöt mossa och multnande löv. Snart är Jack framme vid dagis och precis som vanligt går han och småsjunger, tills plötsligt …

– AJ! TVI VALE!!

Vad var det? Jack stannar bums och ser sig omkring. Han tyckte han hörde en röst, men nu hörs ingenting annat än löven som prasslar i vinden.

Äh, tänker han och sparkar till bland löven igen och då …

– AJ! TVI VALE, sa jag ju! Sluta sparkas!

Nu hör Jack rösten tydligt, men han ser ingen.

– HALLÅ där uppe, din stora kluns …

En ettrig, argsint röst och det låter som den kommer nedifrån.  Mitt bland löven på marken får Jack syn på en lila trekant. Det ser ut som en liten raket ungefär. Plötsligt vänder sig raketen bakåt och fram tittar ett argt litet ansikte. Det är det minsta ansikte Jack någonsin sett. Inte ens en nyfödd babys har så litet ansikte.

Han ser nu att den lila raketen är en liten struthatt och under hatten, runt det lilla ansiktet, spretar illgrönt, tovigt hår fram. Jack blir så förvånad att han glömmer bort att bli rädd. De bara stirrar på varandra, Jack och den argsinta. Hon har gula små, stickiga ögon. Neddragna svarta ögonbryn med en rynka emellan. En rak, smal näsa. En liten snörpig mun med neddragna mungipor och en liten spetsig haka med en grop i.

– TVI VALE, varför sparkar du på mig, frågar den argsinta. Tänk om jag gjorde likadant på dig, VA!?!

TJONG … säger det, när Jack får en spark på knät av en liten, brun, spetsig känga.

– TVI VALE, jag hoppas det gjorde riktigt ont!

Jack är så förbryllad av denna lilla varelse att han inte  känt om det gjort ont eller inte. Han tittar ned på marken för att se de små kängorna igen, men den argsinta har en lång kjol som nu hänger över dem. Vidare har hon en grå, stickad tröja och en virkad svart sjal på sig. Sjalens nederkanter är instoppade under ett bälte i midjan. Jack tror knappt sina ögon. Vilken underlig filur!

– Vad glor du på, VA, säger hon fräsande.

– TVI VALE, svara då, skriker hon nu.

– Är du arg, frågar Jack .

– Arg och arg, ja TVI VALE, inte är jag glad i alla fall!

– Men vad är du för en filur egentligen, undrar Jack.

– TVI VALE, filur och filur … vad är du själv för en filur, VA?

– Jag heter Jack och är på väg till dagis. Jag går här varje dag, men jag har aldrig sett dig förut.

– JACK … jaha, nej TVI VALE, det är klart du inte sett mig förut. Jag har inte varit i den här gläntan på trehundra år, MINST! Men du behöver väl inte sparkas för det, VA!?! TVI VALE säger jag bara …

– Förlåt, säger Jack, men jag såg faktiskt inte dig.

– Såg och såg … Ja ja, nej TVI VALE, nu måste jag vidare. Inte kan jag stå här och bubbla och babbla med dig hela dagen heller, VA!

Den lilla gumman sätter sig nu på en pinne och SVISCH, så lyfter  hon från marken och stannar till i Jacks ögonhöjd. Jack kisar på henne. Hon ser rolig ut där hon svävar runt. Jack kan se hennes små skosulor och pyttesmå klackar där hon dinglar med benen på pinnen och glor på honom.

– Vad heter du, frågar Jack.

– SIRI, Siri heter jag. TVI VALE och adjö!

Puts väck så är hon borta …

Resten av vägen till dagis springer Jack. Väl innanför dörren rusar han in i samlingsrummet. Det är som vanligt samling den här tiden på morgonen, men nu känns ingenting som vanligt längre, inte efter mötet med Siri. Jacks kinder blossar röda av språngmarschen och hans blå ögon lyser av iver att få berätta för de andra om Siri.

– Jaha Jack, du har haft sovmorgon, säger en av fröknarna.

– Nej, det hände något jättekonstigt på vägen hit, och så beskriver han för de andra hur Siri såg ut och hur hon pratade och om hennes pinne som hon flög på.

Fröknarna ser på varandra och sedan ser de på Jack med misstänksamma miner. En liten flicka börjar gråta och skrika att hon aldrig mer tänker gå ensam till dagis om det finns sådana konstiga små tanter i skogen.

– Se nu vad du ställt till med Jack. Du skrämmer ju upp de andra barnen med dina historier! Nej hör ni, nu sjunger vi en sång istället. Men Jack vill inte sjunga någon sång. Förresten vill han inte göra någonting alls som de dumma fröknarna säger. Han berättade ju bara som det var, så varför blev de då så arga på honom?

Mamma hämtar Jack efter mellanmålet, som vanligt. Han funderar på om han kanske skulle berätta för mamma om Siri, men så minns han dagisfröknarnas arga miner och bestämmer sig för att låta bli. Men Thinka kanske  han kan berätta för? Ja hon tror honom säkert.

När de är framme vid huset och mamma har gått in, så sätter sig Jack på trappan för att vänta på att Thinka ska komma hem från skolan. Han får vänta ganska länge, men till slut dyker hon upp tillsammans med två kamrater. Egentligen vill Jack prata med henne ensam, men han orkar inte vänta längre nu.

– Thinka, Thinka, ropar han och springer henne till mötes.

– Tja ba, svarar hon.

– Thinka jag måste berätta en sak för dig, idag när jag gick ….

– Inte nu Jack. Vi har bråttom. Senare.

Jack ser på Thinka och hennes kamrater. De har alla stora tuggummin i munnen och de smackar och suckar om vartannat.

– Men snälla Thinka jag måste …

– Hör du inte vad jag säger? Inte nu!

Thinka puttar vänligt men bestämt Jack åt sidan.

– Men jag måste få berätta nu, jag har väntat jättelänge på dig. Snälla, snälla …

–  Åh, vilket tjat. Jaja, berätta fort då då, vi har viktigare saker för oss förstår du.

– Jo, idag när jag gick till dagis träffade jag en jättekonstig liten gumma på vägen och hon var lika liten som en kanin ungefär och så hade hon en  lång kjol och en lila struthatt på sig och illgrönt spretande hår och så lät hon jättearg på rösten och flög på en pinne gjorde hon också.

Thinka och hennes kamrater stirrade på Jack. De hade till och med slutat tugga tuggummi och deras munnar bara gapade. Till sist börjar en av dem att fnissa och snart står de alla tre och gapskrattar åt honom.

– Äh, det var nog bara en häxa, säger Thinka mellan skrattsalvorna och de andra viker sig nu dubbla av skratt bakom henne.

– Men akta dig Jack om du möter henne igen, för häxor äter upp små pojkar till middag.

Thinka och kamraterna går skrattande förbi Jack, in i huset.
Dumma Thinka. Dumma, dumma Thinka, tänker Jack besviket. Och han som trott att hon i alla fall skulle tro på honom …

Jack känner sig både arg och ledsen. Ingen tror ju på honom, ingen! Tänk om de har rätt? Tänk om han bara drömt alltihop? Men nej, de var sant det visste han ju! Men tänk om det var sant det som Thinka sa, att häxor äter små pojkar till middag, HUUUH.

Nästa morgon vill inte Jack gå ensam till dagis. Tänk om Siri kommer och äter upp honom.

– Mamma kan inte du följa mig till dagis idag, säger han därför.

Thinka,  som sitter mitt emot honom vid frukostbordet, tittar upp och kniper ihop ögonen och säger:

– Är du rädd för häxan Jack? Mamma du hörde väl att Jack träffade en häxa igår. En grönhårig som flög omkring på en pinne …

Thinka brister ut i skratt så att brödsmulorna flyger ur hennes mun och tvärs över hela bordet.
Mamma tittar upp från morgontidningen. Hon ser hur Jack olyckligt ser ned i sin chokladkopp.

– Snälla Thinka, säger mamma, sluta bråka med din lillebror!

– Men hallå … han sa ju så igår, eller hur Jack, visst gjorde du!

– Ja ja ungar, nu är det bra. Lite fantasi skadar inte, men det vet du väl Jack, att det inte finns några häxor på riktigt. Det vet du väl?!

Jack nickar tyst och hoppas att mamma har rätt.

Denna morgon sparkar inte Jack i löven när han promenerar till dagis och han sjunger inte heller. Han går sakta och försiktigt och ser sig omkring så att han inte råkar trampa på henne. Lite rädd är han faktiskt också. Ganska mycket till och med, men mamma sa ju att det inte finns häxor och mamma brukar ju ha rätt i det hon säger.

När Jack har kommit nästan ända fram till dagis, så hör han:

– TVI VALE Jack!

Plötsligt sitter hon där, Siri, dinglande på sin pinne mitt framför ögonen på honom. Han är tvungen att tvärstanna för att inte krocka med henne.

– Hej …, säger han lite osäkert.

– TVI VALE, hej och hej, hej på dig själv, VA.

Hon ser rolig ut, Siri, tycker Jack. Han undrar hur hon kan få pinnen att sväva i luften så där. Den har ju ingen motor som ett flygplan och inga vingar som en fågel.

– Hur får du den att flyga, frågar han därför och pekar på pinnen.

– Hur får du den att flyga, härmar Siri och skrynklar ihop sitt lilla ansikte.

Hon ser på Jack och börjar sedan att skratta. Hon låter kraxig som en förkyld kråka.

– Ha ha ha, ja TVI VALE, hur får jag den att flyga, hahaha. Jag bestämmer det bara, VA. Flyg, bestämmer jag, och se, TVI VALE, då flyger den, lätt som en plätt!

Jack förstår inte riktigt, så kan man väl inte göra så där bara?

-Se här, säger Siri, FLYG UPP!

Pinnen lyfter henne uppåt en bit.

– ÅK NED IGEN!

Och pinnen åker ned.

Jack stirrar på henne. Otroligt vad hon kan. Plötsligt minns han vad Thinka sa hemma. Att Siri skulle vara en häxa …

– Är du … Är du en häxa, stammar han försiktigt fram, rädd för vad hon ska svara.

– TVI VALE Jack, såklart att jag är! Vad skulle jag annars vara, en helikopter kanske, VA?

Nu känner sig Jack väldigt liten och rädd. Helst vill han bara springa därifrån, men hans fötter är som fastvuxna i marken.

– Tänker du äta upp mig nu, säger han och känner hur en stor gråtklump växer i hans hals och tårarna tränger på i ögonen.

– TVI VALE, äta upp dig? Är du god då, VA?

Siri kastar sitt lilla  huvud bakåt och skrattar så att det gröna håret hoppar på hennes axlar och struthatten nästan ramlar av. Jack kan inte hålla emot tårarna längre, utan börjar storgråta.

– Ma…mma…, hulkar han och tårarna rinner som floder nedför hans kinder.

Då tystnar Siri tvärt och ser förvånat på Jack.

– Nej men TVI VALE, vad är det med dig, VA? Jag skoja ju bara. Det är ju bara i sagorna som vi häxor är elaka. Nej TVI VALE Jack, inte vill jag äta upp en seg pojke när skogen är full av goda bär och örter!

Jack ser på Siri genom tårarna.

– Är det säkert det, frågar han oroligt.

– Javisst, TVI VALE! Sluta nu att tjuta och följ med på en flygtur istället, VA!

– Men hur ska det gå till, säger Jack. Jag är ju så stor och din flygpinne är ju så liten!

TVI VALE, förstår du ingenting, VA? Jag sa ju att jag är en häxa och häxor kan trolla, se här …

– BLI LITEN, säger hon, och vips är löven bredvid Jack lika stora som paraplyer. Fast egentligen är ju inte löven alls större, utan det är ju Jack som nu är väldigt liten.

– TVI VALE, hoppa upp bakom mig nu!

Jack tror att han drömmer, men hoppar ändå lydigt upp på pinnen.

– Håll i dig, för nu lyfter vi, ropar Siri.

Oj vad högt de flyger. Där nere ser han dagis och några barn som leker. Jack vinkar, men de ser honom inte. Kanske tror de att det bara är en fågel som flyger förbi. Och titta där, där är kyrkan, och storbondens kossor. Vad pyttesmå de ser ut så här högt uppifrån.

– Vart ska vi, ropar Jack till Siri.

– Vänta så får du se …

De flyger en stund. Framåt, åt vänster, åt höger och så lite framåt igen. Jack undrar fortfarande om han kanske drömmer, men han kan ju känna hur vinden blåser förbi och hur det pirrar i magen. Ungefär som när man åker karusell. Läskigt och roligt och spännande på samma gång.

– TVI VALE, nu går vi in för landning!

De stannar i ett stenröse och kliver av pinnen.

– TVI VALE, skriker Siri ut.

Jack undrar varför hon skriker så, men strax förstår han. det är någon slags hälsningsfras, ett häxuttryck, för ut ur stensprickorna kommer nu en hel hop med små häxor. Alla har de stripigt hår i alla möjliga konstiga färger. Rosa, lila, blått och rött. Jack tycker att häxorna liknar de där små leksakstrollen som han har hemma.

Häxorna har nu ställt sig i en klunga och tisslande och tasslande ser de på Jack uppifrån och ned. Precis som att de tyckte att det var han som såg rolig ut.

– TVI VALE, säger nu Siri högt, det här är min nya vän Jack!

– TVI VALE, TVI VALE, TVI VALE, säger de alla i en mun.

Det låter ju inte särskilt vänligt, men Jack förstår att för dem är det det.

– TVI VALE, ropar därför Jack tillbaka.

Häxorna ser väldigt nöjda ut. De skrockar högt och slår sig för knäna av belåtenhet.
Oj vad de ser roliga ut, tänker Jack och börjar skratta han med. Han önskar att mamma och Thinka kunde se dem nu, och dagisfröknarna …

Dagis ….

Jack har varit så upptagen av häxorna att han helt glömt bort att han ju var på väg till dagis.

– TVI VALE Jack, hoppa upp på pinnen igen, så flyger jag dig dit, säger Siri.

– Kom gärna och hälsa på oss igen, ropar en av häxorna då de lyfter med pinnen.

Väl framme vid dagis säger Siri, bli STOR igen!

Och hux flux är Jack  stor igen. Nåja … så stor som en femårig pojke ska vara i alla fall.

– Åh Siri vad  jag önskar att du kunde följa mig in på dagis så att fröknarna och barnen får se att du visst finns på riktigt. De tror ju mig inte, ingen tror mig.

– TVI VALE Jack, vet du vad … tänk om alla visste att vi häxor finns, då skulle vi inte få vara ifred. Människor skulle jaga oss och vilja att vi trollade fram än det ena och än det andra, och vi skulle bli tvungna att fly! Nej, TVI VALE, ju färre som känner till oss, desto bättre! Så låt nu detta vara vår hemlighet, så att vi kan stanna här i skogen och få leva i frid! OKEJ?

– Okej, svarar Jack, jag är i alla fall glad att jag har fått träffa dig och de andra häxorna. Ni är så roliga.

– ÄH, roliga och roliga … TVI VALE, du är inte så orolig själv Jack!

Siri lyfter nu med pinnen igen för att ge sig iväg.

– TVI VALE Siri, ropar Jack och vinkar till henne.

– TVI VALE Jack! Vi ses igen, ropar Siri tillbaka.

Jack går in genom dagisdörren lugnt idag. Han tar av sig skorna och går in till samlingsrummet där alla redan sitter i morgonringen.

– Jaså, du har haft sovmorgon … igen, säger en av fröknarna.

– Ja TVI VALE, svarar Jack och ler glatt.

Fröknarna tittar på varandra undrande, men det bryr han sig inte om. Han struntar i vad andra tror eller inte tror! Han vet ju nu att häxor finns på riktigt, men det är ju hans lilla hemlighet.

Hans och häxornas, förstås!

Ja TVI VALE, tänker han och känner sig så glad och nöjd.

SLUT!

Skriven av: Tette Merio / Illustrerad av: Carsten Bergh

 

Skriv ut!

Tillbaka till ”Skrivet”.