Min bakgrund - de första 12 levnadsåren.

• Född i Finland, yngsta barnet av tre.
  Föräldrarna gifta och båda heltids/skiftarbetande.
  Var pappas flicka.
  Kände mig aldrig riktigt delaktig i övriga familjen - var så pass mycket yngre än mina syskon att umgänget med dem mest bestod i de tillfällen de passa mig.
•  
• Hade ingen inblick i familjens problem, mer än det jag såg, hörde och upplevde själv, vilket jag då tyckte/trodde var "normalt".
  Var väldigt särbehandlad av övriga familjemedlemmar, på gott och ont.
  Blev som sexåring skickad till mormor och morfar under en period, vilket var vanligt då jag var barn, så jag funderade inte vidare över det denna gång heller.
  Dock blev det väldigt annorlunda, eftersom jag plötsligt efter flera månaders tid fick veta att mor och syskon flyttat till Sverige, att jag också skulle dit, och att pappa skulle bo kvar i Finland.
  Fick ingen som helst förklaring på detta av någon. Antar att de tyckte att jag var för liten för att kunna förstå?!? ...
•  
• Betraktades fram till 12-års ålder som väluppfostrad. Neg, teg och log.
  Hade sporadisk kontakt med min far, mestadels brevledes.
  Han var fortfarande den viktigaste personen i mitt liv och jag avgudade honom.
  Tyckte faktiskt själv att jag var ett lyckligt barn med en trygg barndom.
  Sa det också ofta till andra människor, om de frågade.

Det finns mycket mer jag egentligen skulle vilja beskriva angående min personlighet som barn, beskrivningar som jag tror är ganska typiska för människor med mina traumaupplevelser i bagaget, men eftersom jag vet att en del i min omgivning skulle misstycka att jag beskrev det för ingående, så låter jag bli.

Upp igen!

Antar att en förälder utan min mors yrkeskunskaper (sjuksköterska med specialinriktning på psykiatri) skulle ha blivit livrädd, kastat sitt barn i bilen och kört den till akuten. Min mor förstod rätt omgående att jag drabbats av en panikattack - hon hade sett sådana många, många gånger förut, genom de patienter hon vårdat. Därför kunde hon behålla sitt lugn och på så vis även få mig lugn till slut. Hon fick mig att lägga mig på sängen, lade ett varmt täcke kring mig och läste sedan högt för mig ur en Kalle Anka-tidning. Sakta flöt paniken bort ur min kropp och allt blev lugnt igen.

Så här i efterhand kan jag dels se orsaken till att just denna film vi såg på kunde framkalla attacken hos mig - just detta med människors oberäknelighet är vad min ångest i grunden handlar om - dels kan jag tycka att det både var på gott och ont att min mor besatt de ångestkunskaper hon gjorde. På ont därför att jag förmodligen, kanske i alla fall, hade kommit under rätt vård så ofantligt mycket snabbare om jag denna kväll istället hamnat på akuten .. ?!? ...

Kan dock kanske så här i efterhand undra lite över min mors agerande den gången. Jag menar ... om mina barn som tioåringar plötsligt får panik och rabblar meningen "Jag kommer du nu", så skulle jag absolut starkt undra över VAD som får barnet att FÅ panik överhuvudtaget?!? Det kan väl inte vara direkt vanligt, menar jag, att man i den åldern beter sig på det viset?!?

Det finns ju i och för sig också en konkret orsak till att mor min valde att ta oss barn med sig till Sverige, då när jag var sju år gammal. Hon visste att vi inte mådde bra av den hemmiljö vi levde i tillsammans med vår far. Kanske gjorde hon då, vid min första panikattack, undermedvetet också den kopplingen? Jag vet inte faktiskt.

Vill passa på att här säga att jag idag inte klandrar min mor för det jag upplevt, även om jag gjorde det under en period i livet. Man gör såklart "normalt" så gott man kan utifrån sina förutsättningar för sina barn, och det är jag säker på att även hon gjorde.

Upp igen!

Innan denna händelse var jag en tyst, väluppfostrad, tillbakadragen tjej och efteråt som en zombie - men samtidigt fylld med så mycket ångest, som yttrade sig i aggressioner, att jag inte visste vart jag skulle göra av allting. Jag blev uppkäftig, arg, slogs ofta med jämnåriga, sammanbiten och likgiltig inför så gott som allt och alla. Rent fysisk tuggade jag sönder mina knogar och hade ständigt en stark känsla av att jag höll på att bli tokig, att jag skulle tappa minnet och kontrollen över tillvaron och mig själv.

Satte igång med en massa konstigheter för att försöka behålla förståndet - t.ex att tyst rabbla mitt namn, adress, födelsedata. Ett annat "trick" för att behålla självkontroll var att sätta ihop fingrarna mot varandra i ett specifikt system. Nöp mig själv ofta i skinnet på armar och ben för att genom smärtan förstå att jag existerade. Tittade mig också väldigt ofta i spegeln, för att på så vis få bevisat för mig att jag inte var overklig, utan faktiskt fanns och levde. Hade fler "trick" för mig, men jag tror ni förstår principen ändå, så jag beskriver inga fler.

Fler dramatiska förändringar skedde med mig under denna tidpunkt - förändringar som jag inte känner att jag vill ta upp här och nu! Kände oftast att ingenting hade någon som helst betydelse, samtidigt som jag totalt tappade respekten för människor generellt, och vuxna i synnerhet.

Upp igen!